Alldeles nyss kom hundarna in från trädgården. Men istället för det diskreta “klicketiklicket” från deras klor hördes ett mer distinkt “kloppetiklick” från Svea. Hon var dessutom klart halt. Taxen är inte dum, hon vet vad hon ska göra för att få lite medlidande. Ju mer jag tittade desto haltare blev hon, till slut satte hon inte ens ner tassen. Det var inte så konstigt egentligen. För mellan trampdynorna på tassen hade ett envist snigelskal kilats fast.
