Biancas tio-i-topp

Matte har inte skrivit något på ett tag, det beror på att hon har varit upptagen med att hjälpa mig med det här inlägget. Jag tänkte nämligen dela med mig av min tio-i-topplista över fåglar. Eftersom jag ju är fågelhund så är fåglar mitt liv. Men vissa fåglar är mer intressanta än andra. Matte gillar också fåglar. Hade hon haft tid så hade hon säkert haft fågelskådning som hobby. Faktum är att mattes första husdjur var en fågel, en nymfparakit som var så snäll och tam att matte kunde göra vad hon ville med den. Men nu är det mina fåglar som gäller. Så här kommer min tio-i-topplista!

Nr 10. Vi börjar bakifrån med en trädgårdsfågel. Det här är ingen riktig fågel. Dom kan se lite olika ut men karaktäristiskt för dem alla är att dom aldrig rör på sig. Dom är ganska trista och inget att stå för. Dom enda som reagerar på sådana här fåglar är valpar och hundar som är allmänt spökiga av sig. Jag är varken det ena eller det andra så den här hamnar sist på min lista.

Trädgårdsfågel

Nr 9. Pjoddar, här representerad av en domherre, är också ganska ointressanta. I den här kategorin hamnar alla fåglar som är mindre än 20 cm. Dom är alldeles för små och skuttar runt alldeles för mycket för att det ska vara någon idé att stå för dem. Det är bara Svea som tycker att dom är roliga att jaga.

Domherre, Pyrrhula pyrrhula

Nr 8. Koltrastar är också alldeles för små enligt min mening. Dock anser Svea att dom är storvilt. Men så är hon ju också tax…

Koltrast, Turdus merula

Nr 7. Råkan är lite större och är lite mer spännande. Jag brukar smyga lite grann på dom men i regel är dom alldeles för vaksamma för att det ska vara någon idé att springa efter dem. Dom uppträder ofta i flock så det finns alltid nån som varnar när jag kommer.

Råka, Corvus frugilegus

Nr 6. Måsar och liknande sjöfåglar. Lever oftast på vatten så det är lite svårt att stå för dem, det är bara Jesus som kan gå på vatten ju. Men när dom häckar brukar dom bli ganska aggressiva och attackera ovanifrån. Och hoppa efter fåglar i luften kan vara ganska kul det med!

Någon slags mås, eller nåt...

Nr 5. Skator är ena retfulla rackare. Dom kan flabba en rakt upp i ansiktet. Totalt respektlösa. Dom får mig oftast att tappa huvudet totalt, det brukar sluta med att jag rusar in i en villaträdgård medan matte vrålar för full hals. Ingen idé att stå för dem, det är full attack som gäller.

Skata, Pica pica

Nr 4. Anas platry.. platysch… äsch, gräsand ska det vara. Nu börjar vi komma in på de riktigt roliga fåglarna! Dom här kan man stå för. Länge. Enda problemet med dom är att det oftast är ett staket mellan mig och dom. Svea har inte tålamod stå för dom (hon är ju tax förstås.) Hon sätter igång och vrålar för full hals mot staketet och försöker komma under det. Typiskt taxar…

Gräsand, Anas platyrhynchos

Nr 3. Grågås. Fantastiska fåglar. Helt underbara att ställa och sen avancera mot. Har man tur så lyckas man få dem att lyfta, då låter det svusch-svusch om deras vingar. Alldeles oemotståndliga. Fast ganska vresiga. Det är inte alltid dom flyger, ibland springer dom också. Fort. Så man får verkligen sträcka ut för att komma ifatt dem.

Grågås, Anser anser

 

Nr 2. Myskanka. Det här är en riktig raritet. Ju ovanligare fågel desto bättre, tycker jag. Då får man verkligen anstränga sig för att luska ut deras svagheter. När dom dessutom går på vägen helt avslappnat så är det ju alldeles omöjligt att gå förbi och låtsas som ingenting. Matte får släpa mig ett tjugotal meter när jag får syn på en sån här.

Myskanka

Nr 1. Svanen är topplistans nr 1! Dom har jag jagat många gånger. Tänk att få tag på en sån! I min ungdom slutade jakten oftast trettio meter ut i havet, svinkallt och vått men vaddå? Tänk om jag lyckats få tag på en? Vilken lycka det hade varit. Fast matte är övertygad om att jag hade fått storstryk. Numera passerar vi bara svanar bakom ett säkert staket och med ett tråkigt koppel på mig. Det hindrar dock inte mig från att ställa upp mig så matte får snällt vänta tills jag är färdig med mitt ställande.

Knölsvan, Cygnus olor

Egentligen skulle det funnits en bild på en duva också. Den skulle hamnat mellan måsen och skatan isåfall. Men dom hade redan hunnit flytta när jag bad matte hjälpa mig med fotograferingen. Duvor är ganska korkade och lättfångade. Sådana har jag fått tag på ett par gånger, när jag var ung och olydig. Det är faktiskt den enda fågel jag lyckats fånga själv. Det får man inte göra när man är stående fågelhund. Men vaddå? Om man har stått för den och sen avancerat så kan väl inte jag hjälpa om dom inte flyger? Nånting måste dom väl kunna räkna ut själva, eller hur? Så dom är halvintressanta som jaktbyte men ganska bra för en nybörjarhund som vill ta saken i egna tassar.

Tro nu inte att jag får springa runt och jaga fågel jämt. Det får jag inte. Det finns nämligen sånt som heter lagar och regler. Inget som vi hundar måste tänka på, men det måste matte. Men det hindrar ju inte mig från att skaffa mig vissa preferenser. Den observante kanske noterar att sjöfåglarna ligger högt på min lista, när jag egentligen borde jaga fältfågel. Det beror på att det finns miljoner ankdammar här i Svedala och det är inte så ofta som vi går ut på de skånska fälten. Dessutom har matte berättat att fasaner, som oftast lever på fälten, är ganska korkade dom med. Till och med dummare än duvor. Dels för att dom trycker alldeles för länge innan dom flyger och dels för att dom är så dumma att dom till och med flyger in i bilar. Jag vill hellre ha lite mer utmaning så jag överlåter nog fasanerna åt andra istället.

/Bianca

Stående fågelhund