Men allra värst är nog vi hundägare gentemot andra hundägare. Kanske beror det på att vi tillhör samma ”släkte”? Av någon anledning tycks vi förvänta oss att andra hundägare ska stå ut med diverse saker just för att dom råkar ha hund. Utan att överhuvudtaget reflektera över att andra hundägare kanske inte har samma syn på hundhållning, fostran och träning som vi själva har.

Häromveckan mötte jag en hundägare med lös hund två gånger på en och samma promenad. Första gången vi möttes pratade hundägaren med sin hund och jobbade verkligen för att få den att stanna kvar hos sig. Men när vi var ett par steg ifrån struntade hunden i sin matte och sprang fram till Bianca och Svea. Nu är ju både Bianca och Svea snälla hundar men dom kan mycket väl fräsa ifrån ifall den andra hunden skulle vara för påstridig. Den här gången nosade hundarna iallafall bara på varandra och matte fick komma och hämta sin hund. Eftersom matte verkligen försökt få sin hund att stanna kvar hos sig så tyckte jag inte att det var så mycket att hänga upp sig på.

Men efter en halvtimme mötte vi samma ekipage igen. Den här gången ägnade matte sig åt sitt sällskap och hade därför ingen koll på sin hund, som kom rusande mot Svea i full fart. Den här gången såg den dessutom långtifrån leksugen ut. Så jag föste Svea bakom mig och hindrade den andra hunden från att komma fram till henne. Samtidigt upplyste jag den andra ägaren om att min hund inte var så snäll alla gånger (fingrarna i kors här). En normalt funtad hundägare hade bett om ursäkt (redan vid första tillfället) och kopplat sin hund. Men som sagt, hundägare har sällan respekt för andra. Svaret jag fick var ”Åh men det är bara bra om min hund får lära sig att veta hut”.

I ärlighetens namn, jag vet flera ägare som fått mycket värre svar tillbaka. Och ingenting hände ju. Ändå, jag blev så jädra irriterad. Det är en ren principsak. Mina hundar ska inte fostra andras hundar, om jag inte säger att det är ok. Mina hundar ska heller inte behöva bli fostrade av andras hundar, om inte jag eller den andra ägaren är överens. Jag tror inte att den andra ägaren hade blivit så glad om hennes hund blivit biten eller om fullt slagsmål brutit ut. Då funkar inte ”Åh men det är bara bra om min hund får lära sig att veta hut” särskilt bra som ursäkt…

Hittills har jag nämligen sytt en amningströja, två amningslinnen, en liten jacka med tillhörande byxor till lillmatte, en sittsäck, tidningsförvaring, ficka för hundgodis till barnvagnen, en bärsele samt lagat hundarnas täcken, bytt ett antal blixtlås och lagat en jacka. Den där symaskinen har börjat betala sig med råge. Det enda jag inte har testat är broderifunktionen på maskinen. Tydligen ska det gå att brodera både bokstäver och sy dekorationssömmar. Så jag har en liten idé om att sy egna halsband med hundarnas namn på och kanske även en ny sele åt Svea eftersom hon snart har slitit ut sin VGW-sele. Fortsättning följer…

Förvaring av tidningar som ska vidare till återvinningsstationen

Godis och klicker i ständig beredskap, även på barnvagnspromenad

Bärsele till lillmatte

Sittsäck till lillmatte...

... testad och godkänd av både Svea och Bianca.

En liten jacka till lillmatte

Sveas nyårslöfte blev således att gå ner i vikt. Bianca behöver egentligen inget nyårslöfte, mer än att fortsätta vara mattes kompis. Och jag då? Jodå, jag har minsann också gett mig själv ett nyårslöfte. Det ligger förstås i linje med Sveas löfte. Förra året hade jag tänkt ställa upp i Hundlöpet. Fast lillmatte kom liksom i vägen. Men i år tänker jag göra allt för att ställa upp. Eller, varför inte försöka dra ihop en löptävling inom klubben? Vi har ju bokskogen runt hörnet så brist på löprundor finns inte. Hmm, jag får tänka på det… Iallafall är det träning som gäller i år. Beach 2012 här vi come!

Årets domare var den tyske taxspecialisten Herr Schneemann. ”Överlag tyckte jag att årets taxar höll god kvalitet, men uppfödarna bör vara observanta på bakbensvinklarna och nospartiet. Min BIS-vinnare hade en härlig utstrålning och allt på rätta plats” var Herr Schneemanns generella omdöme.

Herr Schneemann

BIS-3 blev kanintaxen Gingerbread’s Ginger, trevligt hopkommen tik av tilltalande storlek. Något flat skalle och bakhög, brant kors. Mycket trevligt temperament.

BIS-3 blev normaltaxen Lebkuchen’s Peppis. En hund men fin topline, väl ansatta öron, välvinklad och fint tecknad. Något snipig nos och visas för dagen i för högt hull.

Normaltaxen Lebkuchen's Peppis

BIS-1 och vinnare av hela utställningen blev dvärgtaxen Honning’s Kage, en välvinklad tik med vackert huvud och perfekt längd. Väl ansatta öron och svans, härlig topline. Underbart temperament och utstrålning. En vinnare!

Dvärgtaxen Honning's Kage

Uppfödare och ägare till Honning’s Kage är Karen Honning, hennes glädje över vinsten denna dag gick inte att missa. ”Kage är en underbar hund, hon har allt och mer därtill!” utropade hon lyckligt.

Stolt uppfödare

Nr 10. Vi börjar bakifrån med en trädgårdsfågel. Det här är ingen riktig fågel. Dom kan se lite olika ut men karaktäristiskt för dem alla är att dom aldrig rör på sig. Dom är ganska trista och inget att stå för. Dom enda som reagerar på sådana här fåglar är valpar och hundar som är allmänt spökiga av sig. Jag är varken det ena eller det andra så den här hamnar sist på min lista.

Trädgårdsfågel

Nr 9. Pjoddar, här representerad av en domherre, är också ganska ointressanta. I den här kategorin hamnar alla fåglar som är mindre än 20 cm. Dom är alldeles för små och skuttar runt alldeles för mycket för att det ska vara någon idé att stå för dem. Det är bara Svea som tycker att dom är roliga att jaga.

Domherre, Pyrrhula pyrrhula

Nr 8. Koltrastar är också alldeles för små enligt min mening. Dock anser Svea att dom är storvilt. Men så är hon ju också tax…

Koltrast, Turdus merula

Nr 7. Råkan är lite större och är lite mer spännande. Jag brukar smyga lite grann på dom men i regel är dom alldeles för vaksamma för att det ska vara någon idé att springa efter dem. Dom uppträder ofta i flock så det finns alltid nån som varnar när jag kommer.

Råka, Corvus frugilegus

Nr 6. Måsar och liknande sjöfåglar. Lever oftast på vatten så det är lite svårt att stå för dem, det är bara Jesus som kan gå på vatten ju. Men när dom häckar brukar dom bli ganska aggressiva och attackera ovanifrån. Och hoppa efter fåglar i luften kan vara ganska kul det med!

Någon slags mås, eller nåt...

Nr 5. Skator är ena retfulla rackare. Dom kan flabba en rakt upp i ansiktet. Totalt respektlösa. Dom får mig oftast att tappa huvudet totalt, det brukar sluta med att jag rusar in i en villaträdgård medan matte vrålar för full hals. Ingen idé att stå för dem, det är full attack som gäller.

Skata, Pica pica

Nr 4. Anas platry.. platysch… äsch, gräsand ska det vara. Nu börjar vi komma in på de riktigt roliga fåglarna! Dom här kan man stå för. Länge. Enda problemet med dom är att det oftast är ett staket mellan mig och dom. Svea har inte tålamod stå för dom (hon är ju tax förstås.) Hon sätter igång och vrålar för full hals mot staketet och försöker komma under det. Typiskt taxar…

Gräsand, Anas platyrhynchos

Nr 3. Grågås. Fantastiska fåglar. Helt underbara att ställa och sen avancera mot. Har man tur så lyckas man få dem att lyfta, då låter det svusch-svusch om deras vingar. Alldeles oemotståndliga. Fast ganska vresiga. Det är inte alltid dom flyger, ibland springer dom också. Fort. Så man får verkligen sträcka ut för att komma ifatt dem.

Grågås, Anser anser

Nr 2. Myskanka. Det här är en riktig raritet. Ju ovanligare fågel desto bättre, tycker jag. Då får man verkligen anstränga sig för att luska ut deras svagheter. När dom dessutom går på vägen helt avslappnat så är det ju alldeles omöjligt att gå förbi och låtsas som ingenting. Matte får släpa mig ett tjugotal meter när jag får syn på en sån här.

Myskanka

Nr 1. Svanen är topplistans nr 1! Dom har jag jagat många gånger. Tänk att få tag på en sån! I min ungdom slutade jakten oftast trettio meter ut i havet, svinkallt och vått men vaddå? Tänk om jag lyckats få tag på en? Vilken lycka det hade varit. Fast matte är övertygad om att jag hade fått storstryk. Numera passerar vi bara svanar bakom ett säkert staket och med ett tråkigt koppel på mig. Det hindrar dock inte mig från att ställa upp mig så matte får snällt vänta tills jag är färdig med mitt ställande.

Knölsvan, Cygnus olor

Egentligen skulle det funnits en bild på en duva också. Den skulle hamnat mellan måsen och skatan isåfall. Men dom hade redan hunnit flytta när jag bad matte hjälpa mig med fotograferingen. Duvor är ganska korkade och lättfångade. Sådana har jag fått tag på ett par gånger, när jag var ung och olydig. Det är faktiskt den enda fågel jag lyckats fånga själv. Det får man inte göra när man är stående fågelhund. Men vaddå? Om man har stått för den och sen avancerat så kan väl inte jag hjälpa om dom inte flyger? Nånting måste dom väl kunna räkna ut själva, eller hur? Så dom är halvintressanta som jaktbyte men ganska bra för en nybörjarhund som vill ta saken i egna tassar.

Tro nu inte att jag får springa runt och jaga fågel jämt. Det får jag inte. Det finns nämligen sånt som heter lagar och regler. Inget som vi hundar måste tänka på, men det måste matte. Men det hindrar ju inte mig från att skaffa mig vissa preferenser. Den observante kanske noterar att sjöfåglarna ligger högt på min lista, när jag egentligen borde jaga fältfågel. Det beror på att det finns miljoner ankdammar här i Svedala och det är inte så ofta som vi går ut på de skånska fälten. Dessutom har matte berättat att fasaner, som oftast lever på fälten, är ganska korkade dom med. Till och med dummare än duvor. Dels för att dom trycker alldeles för länge innan dom flyger och dels för att dom är så dumma att dom till och med flyger in i bilar. Jag vill hellre ha lite mer utmaning så jag överlåter nog fasanerna åt andra istället.

/Bianca

Stående fågelhund

Nu när lillmatte är så liten passar jag på att bonda så mycket som möjligt med henne. Bianca bondar inte alls, på sin höjd luktar hon på henne. ”Lillmatte är för liten, kan inte kasta boll!” konstaterade hon redan första veckan. Så jag får passa på medan jag kan, för snart växer lillmatte upp och kan kasta boll med Bianca och då kanske hon inte vill vara med mig mer. Därför vaktar jag henne noga, skyddar henne mot besökande hundar, sover hos henne och larmar ifall någon obehörig passerar förbi vårt fönster. Jag till och med värmer upp hennes säng innan läggdags. Ok, ok, jag har väl en del baktankar. Matte har nämligen lovat mig att jag ska få ärva hennes ”korg” när hon blir för stor. Eftersom jag alltid försöker lägga mig i den. Det dröjer inte länge nu, det är jag säker på. Jag har smygtittat i boken som BVC brukar fylla i, nu är lillmatte 54 cm lång!! Då dröjer det säkert inte länge till innan hon är för stor för sin korg och jag får ta över den för alltid.

Sådan matte sådan hund...

Snart är den här korgen min!